Till minne av älskade Vitpeppar

För två år sedan, den 6 september 2009, lämnade världens underbaraste kanin oss och vi saknar honom än idag.

Vildbacken Vitpeppar, var hans riktiga namn. En dvärgvädur från Göteborg och familjens första riktiga husdjur. Det var sällan som han faktiskt kallades för Vitpeppar, han hade tusentals namn; "Tusse, vippsen, vitsippe kaninen, kryddan" och många, många fler.  

Vitpeppar var det underbaraste djur man någonsin i sin vildaste fantasi kunnat fantisera om. 

Han bodde i en bur utomhus, som var precis likadant målad som det stora huset, med kompostnät runt omkring så att han fick tillräcklig plats att kunna springa runt på. Där bodde han år in och år ut, i ur och skur och i svettigt sommarväder. Han älskade att komma in till oss i stora huset, där han hade sin bestämde plats i soffan och där han många gånger försökte gömma sig så att vi inte skulle hitta honom och bära ut honom igen. 

När det var djup snö, fick vi skotta undan snön i hans hage, vilket han glatt hjälpte till med, genom att putta undan snön framför sig. 

Vitpeppar gillade även att hoppa hinder. Det fanns i hans gener och han var mycket duktig på det. En gång bestämde vi oss för att tävla med honom, för han hoppade ju så bra hemma. Men väl på plats, luktade det så gott av alla tjejkaniner att han blev helt tokig och alldeles till sig och det slutade med att han badade i ett vattenhinder och vägrade flytta på sig. Sedan dess fick han aldrig åka på någon mer tävling, men fortsatte ändå att hoppa hemma i trädgården för skoj skull. 

Jag minns fortfarande den väldigt mjuka pälsen och hur han kom med sin lilla nos och buffade på än när man satt hos honom i hans hage. Hans ivriga sätt varje morgon när han skulle få sin hasselnöt, innan han kunde hoppa ut i hagen och göra morgonens behov. Hur han flera gånger på allra konstigaste sätten rymde och satt på yttertrappan när man öppnade dörren och väntade på att få komma in. 

Det var fruktansvärt den dagen han somnade in, han låg i min famn och drog en sista suck. Än idag har jag svårt att förstå hur man har kunnat sörja en liten kanin så mycket som hela familjen har gjort, "han var ju bara en kanin", men för mig, så var han så mycket mer.